2023 är här. Och jag känner att jag verkligen behöver den här nytändningen.
Även om jag klarade min diplomering till hästmassör under sommaren 2022 så var andra halvan av året inte lika rolig. Och december var verkligen inte rolig. Och jag hade verkligen önskat mig ett roligare slut på året.

Ondagen den 30e November bestämde jag mig för att ta in hästarna tidigare, för att kunna borsta, pyssla och motionera hästarna lite. Och tur var väl det, för annars hade inte Busan levt idag.

Busan, Plyma och Lillan är ett samansvettsat gäng. Dem håller ihop, alltid. Men just den här dagen stod Busan mitt i hagen och kom inte när Plyma och Lillan kom till grinden. Jag förstod direkt att något var fel. Men aldrig i hela mitt liv kunde jag föreställa mig vad som egentligen hade hänt.
Jag gick in med Plyma och Lillan, och när jag kom ner till hagen igen var Busan på väg till grinden. Men det gick väldigt långsamt. Och när hon kom närmre grinden såg jag att varje gång hon lyfte på vänsterbak så sprutade det blod. Inte droppade, inte rann, det sprutade.

Jag fick tag in min pappa (Han var den som var närmast och kunde komma snabbast) och medan jag satt med mina fingrar instoppade i Busans ben för att försöka stoppa blodflödet, försökte pappa få tag i en veterinär. Vår ”stallveterinär” var tyvärr på väg till Stockholm och kunde inte komma. Och distriktarna var minst en timme bort. Men skulle komma så fort dem kunde.

Jag och pappa lyckades få Busan till stallet. Och där lyckades vi lägga ett tryckbandage och stoppa blödningen, med hjälp av gasbinda och vetrap linda.
MEN, när distriktveterinären kom och skulle hjälpa oss, så tog hon av bandaget och lyckades inte få stopp på blödningen. Jag fick hjälpa henne och vi fick lägga om bandaget flera gånger innan hon lyckades stoppa blodet. Och jag vet inte hur många gasbindor, vetrap lindor, bomull och annat hon använde, men det var massor. Det kändes inte bra alls.

Sen fick Busan lugnande och Jag coh min kompis Sara gav oss iväg till Mälarens Hästklinik i Sigtuna. När vi passerat Rimbo på väg till kliniken blir det fruktansvärt halt och vi kunde inte hålla mer än 40km/h utan att riskera att åka av vägen. Trots det så släppte det fleratalet gånger och vi var högst osäkra på om vi skulle ta oss till kliniken.

Men vi tog oss fram och väl framme på kliniken så kan dem konstatera att både artären och venen i Busans bakben är av. och att skadan är precis vid kotleden. Dem lyckas sy ihop den ena av dem trasiga blodkärlen. Men den andra är för skadad och Busan måste sövas och opereras för att kunna sy ihop den. Så dem sätter en klämma på den trasiga artären/venen och vi går till röntgen. För att se så det inte är några skador på skelettet.

Röntgen går bra och det är inga skaodr på skelettet. Men precis innan vi ska gå därifrån så händer något och Busan kolapsar. Hon faller omkull och krampar och blir sen okontaktbar.
Jag och Sara väljer då att lämna rummet, då jag kände att det nu blev för mycket för mig.

Efter en stund får vi komma tillbaka in i rummet för att träffa Busan och eventuellt säga farväll då vi inte trodde att hon skulle överleva.
Men precis när vi kommer in i röntgen rummet så vaknar hon till igen och reser sig.

Under tiden hon legat ner så har dem valt att syihop det andra blodkärlet och såret då hon sprakat loss klämman när hon föll och det då blödde ymningt igen.

När Busan var stadig nog att gå, så leddes hon bort till en box där hon sattes på dropp. Med antibiotika. Och det bestämdes att hon skulle bli kvar på kliniken tillsvidare. Och Jag och Sara åkte hem.

Dagen efter hade såret börjat blöda igen och dem la tryckbandage och gav även antibiotika lokat i såret för att försöka förhindar infektion i leden.
Men dem upptäckte också att Busans hjärta inte slår som det ska. Och vi beslutar att hon blir kvar över helgen och ska stå på EKG under helgen. Och vi ska få svar på EKGn i mitten på vecka efter.

På Måndagen får jag hämta hem henne igen. Och på onsdagen ringer dem från kliniken, då har en expert kollat på Busans EKG och det är inte bra! Hjärtat slår oregelbundet, för mycket, för lite och dubbla slag. Så vi måste åka tillbaka med Busan igen.
Vi åker tillbaka till kliniken på söndagen. Hon står uppkopplad på EKG dygnet runt i flera dager och på torsdagen gör dem ett ultraljud på hennes hjärta.
Det visar sig att ultraljudet ser bra ut. Dem kan inte hitta någon skada på hjärtat. Och resultatet av EKGn visar att hjärat fortfarande slår oreglebundet, men att det avtagit mer och mer för var dag som gått.
Det är alltså inget medfött fel på hennes hjärta, utan att det blev överansträngt dagen hon skadade sig. Och hon får hem igen. Men ska på återbesök i februari för arbetsprov med EKG och sen ett dygn med EKG för att se hur hjärtat reagerar.

Hon ska dock stå på boxvila/liten sjukhage tills såret är helt läkt. Och bandaget ska bytas varannan dag.

Idag 2 Januari har såret fortfarande inte läkt, och Busan står fortfarande i sjukhage. Och som det ser ut tar det nog minst en månad till innan det har läkt så pass att hon kan gå ut i vanlig hage igen.

Så jag hoppas verkligen att 2023 blir ett bättre år än 2022.